Isdrottningens Tidsålder / Del 9 / Pilgrim

Grey-White-Wolf-on-Snow-Place

Varga och Pilgrim hade vuxit upp ihop.

Varga mindes met ett innerligt varg-leende den snillrika lilla bollen till nyss kläckt pilgrimsfalk som dunsade ned framför nosen på henne och syskonen ur den gamla eken en morgon när solen sken både starkt och varmt.

Han stod där, skuttade upp och ner några gånger innan han fick luft under de små vingarna och flaxade sig upp på Varga´s rygg.

“Vem är du? Och hur du kunnat få för dig att leka med en varg-unge?” hade Varga frågat honom.

“Jag är du och du är jag, så på så sätt leker vi redan eftersom livet är en lek”, sprudlade det pillimariskt ur det lilla livet. “Den som sig i livet ger, han får livet tåla”, fortsatte han och förflyttade sig med sina mini-ving-slag upp på en av grenarna ovanför vargkulls-gläntan.

Sedan den dagen hade varit oskiljaktiga i hjärtat.

Med åren som gått hade deras varande, deras livsuppgifter vuxit ihop mer och mer för varje höst, vinter , vår, vårvinter och sommar.

Varga gled ljudlöst genom skogen.
I gryningsljuset hade de nått trädgränsen. Hela gruppen hade stannat för att njuta av och lyssna på Morgonstjärnan innan de gav sig av in bland de vindpinade björkarna som markerade gränsen mellan kalfäll och skog.

Tacksamhet. Samhörighet. Lättsamhet.

Det var vad Morgonstjärnan alltid bringade med sig. Hon lovade en ny dag full med den magi som det städse förde med sig.
Många hade glömt bort det, såg inte Morgonstjärnan längre – vare sig i sitt eget hjärta, i andras ögon eller i skyn.

Men alla de som var på väg de visste.

Tills skillnad från den ohörbara varga-flocken rörde sig det vita Älg-paret med brak och knak på de av otaliga renar som vandrat före dem upptrampade stigarna. Klövar sjönk genom skare och nysnö, spröda grenar från försommarens torka bröts av under deras vikt, löv frasades.

Pilgrim cirklade över de alla. Vakandes och vaktandes om denna något underliga flock seglade han på is-vindarna under den allt högre stigande solen vilken snart skulle söka sig neråt igen.

Pilgrim såg.

Cecilia Götherström, 9 december 2015

Advertisements

Häxdans

IMG_9476

Röken virvlade upp ur skålen.
Små snirkliga banor av tall-rosor, mossa, myrra och grönkålsblad lindade i insvurna löften spred sig i den fuktiga vårnatten.
Vargen ylade i bakgrunden. En dieseldriven skuta puttrade genom den släta vattenytan utan att det egentlige märktes.
Ur gräset steg en vind fram. Virvlande, dansande, smygande, sprattandes och sedan stilla igen.
”Ssshhhhh”, hördes det ur luften. ”Ssshhhhhh”.
”Lyssna på tystnaden,” viskades det ur stenblocken vid vattenbrynet.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det trummades ur träden.

”Bom, bom, bom, bom.”
Det kom närmare.

Skäggiga, bröst-platts-klädda krigare med kjolar virvlande runt benen steg trummande fram ur ingenting.
De följdes av skira, starka, kvinnor i vitt, purpurrött och himmelsblått, med långt hår, kort hår, krokiga ryggar, stolta hållningar, unga händer och gamla klor i en brokig massa.

Alla dessa händer bar på något. Något man inte såg med blotta ögat, men kände och förstod med hjärtat.

”Bom, bom, bom, bom.”

Karlarna stannade vid vattenbrynet. De banade vägen, bröt upp sin formation så att kvinnorna, sönerna och döttrarna kunde skrida fram till vattnet.

Tusentals händer höll röken och något som bara kunde förklaras med ordet ”Sanningen” i vårat i bland så fattiga språk.

”Sanningen” rörde sig, den bars i alla dessa händer, den andades, den flöt, den böljade och bågnade.

”Bom, bom, bom, bom.”

Hela skaran klev ner i vattnet. Krigarna först. Sannings-bärarna direkt efter.
Sanningen följde.

Trummorna skaldade en rytm starkare än det starkaste hjärta. Händerna dansade ner Sanningen mot vattenytan, där den flöt ovanpå ytskiktet – röken spred sig utåt, uppåt, framåt, tillbaka mot skaran.
Den steg, den sjönk, den delades och satt samtidigt ihop. Den omfamnade trumbärarna, händerna, trumpinnarna, den färdades in genom näsor, tårkanaler och strupar.

Tår spreds, fötter trummade rytmiskt mot marken, mot havsbotten, mot sten, mot gräs, mot vatten, mot jord.

Himlen steg upp, och kom samtidigt tillbaka ner som en bakvänd tsunami som först drar sig tillbaka för att sedan kväva allt i sin väg.

Sanningen dansade.

Kringlans Kalender / Steget, 21 december

Meru

Elsa reste på sig, stod bredvid Den Vita.
Som en ny penna på vitt papper såg hon sitt liv tecknas framför henne på tomma ark.

“Det är upp till dig människa, att skriva om din historia. Att leta upp ändarna som klipptes av, att med allt du är, allt du fått på vägen, knyta ihop de trådar som brustit så att själa-bitarna kan mötas igen. Gör det för dig själv i vissheten om att allt kommer att läkas med dig.”

Den Vita klev närmare Elsa och fortsatte;

“Vet att du inte vandrar ensam denhär vägen. Du är aldrig ensam. Din flock är här. Den är där. Den är överallt. I evighet.
Meru kommer att vara vid din sida. Du kan kalla på honom närhelst du törstar, när hjärtat skriker, när tårar trillar i stillhet. Vet att jag vakar över dig med guld-hjärtat. Jag har en flock att leda här, leda till ett helande och läkande. Vi har samlats här för att förena våran styrka, våran kraft. För att andas in all den förgågna, nästa förlorade, visheten för att ta den ut i världen på vårat sätt. Som det var menat från första början.
Det kommer inte att bli lätt. Motståndet och oförståelsen kommer båda att vara stora ett tag till. Men jakten på de borttappade själa-bitarna är det enda som kan leda oss tillbaka till Jorden.
Människan blir varg igen och varg blir människa.
Gå till fullmånen varje gång den gäldar oss med sin närvaro. Lyssna. Lyssna till månens ljus, till skriet från vildmarken. Vet att du är allt, och allt är du. Se allt i allt min kära lilla människa, min kära lilla Elsa.”

Allt kändes så stort och Elsa kände sig så liten.
Men hon kände sig varm nu. Älskad. Hon var rädd och samtidigt var hon upprymd. Hon vände sig mot Meru, en hand på sitt hjärta, tittandes djupt i Den Vita’s ögon, vidare ut mot den mörka, stjärnklara natten och slutligen in i Meru´s gula, glänsande varga-ögon. Hon såg att han förstod.

Elsa placerade sina händer om Meru´s käkben, lät hans huvud vila i hennes handflator;

“Kom, Meru”.


Cecilia Götherström, 21 december 2014

Kringlans Kalender / Tårar, 17 december

IMG_5370

Elsa kände ett snörp i hjärtat.
Det drogs ihop inifrån. Saknad. Saknad. Avsaknad.
Sedan vidgades det. Ett litet tag kändes det som om hjärtat brast och sedan exploderade det av värme inne i bröstet.

Varma tårar smög sig ner för hennes kinder där hon klev fram över skaren med vargen. Himlen var klarblå. Solen stod lågt på himlavalvet, skuggorna från trädgränsen – nu långt bakom dem – kastades långa i den gnistrande, hårt packade snön.

Det var helt stilla. Det enda som hördes var deras steg, deras andetag och en och annan korp som kraxandes svävade förbi.

Meru tittade upp mot människan. Hans skuldror var nästan i midjehöjd där han gick bredvid henne. Vatten glittrade på hennes kinder. Var det så att dammarna som höll de sista små själa-bitarna fast där inne äntligen höll på att brista? Så länge det fanns väggar om dem så kunde de inte dra åt sig de bort tappade bitarna.

Meru kände hur Jorden pulserade under hans trampdynor, hur det kom ett flöde av en rytm via håren under tassarna in i hans väsen. Ja, något var på väg att vakna. Om det var ljust eller mörkt det visste han dock inte ännu.

Elsa fick en känsla av att hon var på väg hem.

Helt plötsligt ville hon springa. Bort. Hem. Bort ifrån. Till något. Bara rusa iväg, vråla, skrika, kasta ur all sorg, all separation som någonsin funnits. Skrika ut smärtan av alla liv, alla själa-delar som försvunnit, bränts, tryckts undan, givits bort.
Som om ett sekel av dimmor och aska skalades av.

Och där, på andra sidan dimman – där, mellan himmel och jord, där stod Livet och väntade på henne.
Där någonstans, klädd i en skrud av guld, där någonstans stod Gud-modern och väntade.

Gud-modern som vakade över sin flock, över den skapelse som egentligen var länkad.
Gud-modern som blivit förnekad, fördriven, förjagad men som trots allt levde inne i ljuset, i livsgnistan – längst in i hjärtat, i själa-portalen.

Den Vita.

Men hon var inte där ännu. Inte än.

Meru visste nu.

Cecilia Götherström, 17 december 2014

Kringlans Kalender / Nu , 7 december

Meru

Tvekan.

Meru kände tvekan och förväntan. Men ingen av dessa kom från honom.
Visst kunde han ibland känna något som skulle kunna defineras som tvekan, men det var enbart om det var ett hot av något slag som han kände . Som varg fanns det sällan hot, så tvekan för honom hade samma slags doft som rädsla. Till och med förväntan låg i samma doft-kategori.

Som mytomspunnen och missförstådd vårdare, sång-bevarare och del av Moder Jord fanns det ingen plats för annat än nuet samt väven av förstålse, sanning och tillhörighet i hans natur.

Förståelsen av att allt är, och att vilja och instinkt kommer och går. Att nuet är renare än vatten, klarare än en spegel, mer skir än någon helig graal någonsin skulle kunna vara.

Tvekan och förväntan grumlade vattnet, kladdade ner spegeln och slog sönder hela graalen.

Helst av allt had Meru viljat vandra de ändlösa vidderna med flocken, varande, vetande, delande. Men han visste inombords att varje gång han som valp lagt in något i rangordning baserat på vad han hellre ville än något annat slutade det alltid i o-lycka.

Nu var det bara så att han stod där, vid gläntan, och kände en doft av tvekan och förväntan röra sig åt hans håll. Bakom detta fanns en djupare doft av sorg, av nästan håglöshet, av förtvivlan och samtidigt fanns där en bredare, större doft av en tro på hjärtat, en tro på magi, på samhörighet på det sätt som Den Vita ledde flocken, på att låta tårna sjunka djupt ner i den mjuka jorden.

Han gäspade, sträckte ut framtassarna djupt ner i snön och i mossan, förlängde svansen bakåt, uppåt, breddade öronen utåt , uppåt och vände nosen djupt inanadandes mot advents-luften.

En dörr öppnades.

Steg i snön.

Cecilia Götherström, 7 december 2014

Kringlans Kalender / Dags , 5 december 2014

Meru

Det var dags att röra på sig.

Vinden hade börjat virvla mellan tall och fura. Flocken vände nosarna mot den. Tog in dofterna. Vinden som både serverade och förde bort dofter. Det var finlir om gällde för att kunna känna igen och bedöma hur många svängar vilken doft hade tagit med vilka sorts vindar för att kunna urskilja vad det verkligen betydde.

Nu var tid det att vända sig bort från de varma, sövande vindarna nere i dalen och ge sig av mot de höga, klara, nypande nordanvindarna där skogsgränsen mötte top-vidderna.

Där uppe.

Där allt fortfarande var vilt, ärligt och tydligt. Där vinden levde..Där man kunde höra bergen tala och granarna viska om den vishet som låg dold i det djupa nätverket av uråldriga rötter helt öppet. Där.
Där man var i linje med polstjärnan, sjöng med månen. Där man visste.

Den Vita vände blicken mot skogs stigen. Den som markerade vägen uppåt.
Ett trettiotal varga-ögon riktades mot henne i ett igenkännande och vandringen påbörjades i en symbios där var och en rörde sig på sitt sätt.

Längst bak var ett par gula, starka ögon som stod still.

Den Vita mötte blicken i dessa hemma-hamnar, syknroniserade sin förståelse med denna kraft, denna så bångstyriga och samtidigt visa källa av ren och skär pur natur. Hennes son visste i samma bråkdel av en sekund det hennes eget hjärta redan visste. Det var dags.

Hon vred blicken mot bergen och sedan tillbaka mot Meru.
Meru, så innerligt grå och evinnerligt vetande.

“Gå och hitta människan, älskade”.

Han vände sig om. Med skridande, svävande steg försvann han in i skogstäcket på andra sidan.

Han var på väg.

De var på väg.

Cecilia Götherström, 5 december 2014