Isdrottningens Tidsålder / Del 21 / Födelsen

IMG_5988

Bjällerklang, orkanbyar, vindpinade granar och tallar som sjöng, ljudet av is som bredde ut sig för att nästan direkt spricka, varga-sång, bullret av sjuttiotusen gånger fyra renklövar över rikets gator.

Kung Bore som stormade, spydde ut ett vinter-väder som hette duga.

Efter rapporterna om händelserna i Vinterstaden under julmarknaden, efter de senaste dagarnas knasgalna väder, var det svårt för människan att känna sig förvånad över vad som skedde, över vad hon upplevde när stormen bedarrat och hon vågade sig ut på gatorna, ut ur hem och stugor igen.

Det var mer nyfikenhet än förvåning vid det här laget.

Eftermiddags-himlen var en blandning av klarblått, moln, gyllene drakar i dans, en sol som var på väg mot vila samtidigt som ett glödande klot till aftonstjärna klättrade uppåt i maklig takt.

Luften fylldes av den mest förunderliga fågelsång – en blandning av kvittrande småfåglar, hoande ugglor, skriande uvar, tjutande falkar , ropande örnar, kallande tranor.

Klapper längs vägarna där renar, renar och ännu mer renar traskade i ett tåg vilket sträckte sig lika långt som hela riket – vita, grå, bruna, spräckliga, alla med ett lyster i blicken och ett glitter om sig hän som fick människan att gapa stort av vördnad.

Stjärn-alver på islandshästar ackompanjerade ren-klanerna på gator och i gränder.
Nissar, knytt och jättar dök upp ur parker, ur skogsdungar, slöt upp med processionen av väsen, av djur, av själar på väg.

Ute på sjön stod Hvite, Böle och Bore under den klara himlen, lyssnandes på tystanden som bara fanns där just nu.

Tystnaden spred sig.

Fåglar landade, renar stannade till, stjärn-alver ledde sina hästar till den halm som knytt och småfolk släpat fram för fålarna.

Människorna stod stilla, tittade, observerade, lyssnade på tystnaden.

Bjällerklang.

En liten ung-ren som hade hamnat på efterkälken anlände med blicken under luggen. Förlägen sällade han sig till sin klan, sin familj.

Vinden började ta i igen. Sakta, mjukt, med en lätt kylig underton.
Lufsande steg, ljudet av mjuka tassar.

Varg-klanerna började sitt inträde.

Människans ansikte frös. Fasa.
Vargar! De som bodde bortom skogen, bortom bergen, bortom allt som civilisationen kände.

Vad gjorde de här?
Varför hade de kommit hit?

Människan såg ej de mjuka ögonen, den glänsande pälsen, kände inte den innerliga värmen av fullkomligt vetande, fulländat varande, karisman av totalt icke-dömande.

Renar i tusental, nissar, knytt, rävar, alver, jättar, örnar och mer i all sin prakt och salig röra det kunde de smälta. Men varg-flockarna?

Fruktan reste sig som en mur.

Varga skred in på torget i Vinterstaden, precis samtidigt som de andra varg-klans-mödrarna skred in i rikets andra städer, byar och sockner. Hon vandrade upp till Brune, led-renen av den första klanen. Nos mot nos hälsade de på varandra, dök djupt in i varandras ögon för att så vända samma själa-portar mot människomassan.

Bak folksamlingen kom Isdrottningen , Kasha, ridandes på Arthur. De tolv is-riddarna som stått vakt sedan marknadsdagen klev nu fram i ljuset av sina egna facklor på torget, fullt synliga.
Kasha satt av, klev ner på de vit-beklädda kullerstenarna mitt emellan Varga och Brune.
Med svärd-spetsen pekade hon ner mot sjön, den frusna jättepölen, där Hvite, Böle och Bore stod som orörliga stoder.

”Gåvan är här”, sa hon utan vidare förklaring till folkmängden . ”Ur skogens djup, för er”.

Hon vände sig mot de allihop och fortsatte ” Fyra morgnar och fyra nätter varje år kommer Gåvan att fyllas på för er nere vid sjön. Alla andra tider på året finnes den i skogen för den som söker. Bland träd, mossa, mylla, knytt och väsen, med direkt kontakt till ditt hjärta.”

Hon placerade svärdet tillbaka i den förgyllda trollkonst-skidan, satt upp på Arthur, föll in i en sång, likt ett ylande, som togs upp av Varga, av Viska, av varje canis-släkte på hela jorden. När sången stillnade hördes bergen jojka.

”Vargen är här”, fortsatte hon med ett leende, ”för att påminna oss, er alla här ,om vad Livet är. Om varför vi är här. För att åter lära oss det vi tappat bort. Vandra med vargen, sjung med vargen, med bergen, med skogen, med vattendragen, dansa, lek, ställ frågor, bråka runt som valpar och framför allt vandra. Lämna mjuka fotspår och varma minnen. Dela. Släpp in kylan, vinden, rädslan, alla frågor medan du vandrar. Gå med vargen.”

Vargarna lade sig ner på marken, runt renarna, mellan människorna, väntandes.

Snart skulle den första osäkerheten tina, ögonblicket då Isdrottningens Tidsålder officiellt tog vid.

Första steget, första vingslaget, första tanken, första tonen…

Födelsen.

Kyrkklockorna klämtade.

Cecilia Götherström, 21 december 2015

Advertisements

Isdrottningens Tidsålder / Del 11 / Snön faller

IMG_5993

Det vita älgparet hade stannat.
De stod helt orörliga mitt ute på den tillfrusna tjärnen.

Vargarna hade redan hunnit in bland silvergranarna på andra sidan . Något fick dem att stanna, att vända sig om. Dendär känslan att man bara måste titta åt ett visst håll som är så igenkännelig kom över dem ur det stora intet.

Där stod de då, älgtjuren och älgkon.

Han med praktig vinterkrona, hon med en majestät som bara består hos Skogens Konuga-gemål.
Båda höll huvudena högt, deras andedräkt bildandes små moln som sökte sig ur näsborrarna.

Han vände sitt kronbeklädda huvud upp mot bergen, tittade tillbaka mot de vidder och höjder de precis lagt bakom sig. En snöflinga nådde hans mule, en annan landade i hans ena öga och blandade sig med en tårflod som nu hela den besynnerliga flocken kände i hjärtat.

Samtidigt som snöflingorna tätnade föll Varga och “hennes” skara in i ett vemod av varga-yl – det vackraste, tyngsta, mest skira och samtidigt starkaste , mest vördnasfulla ylande som någosin skapats ur varga-strupar på denna sidan historien.

Han hade fallit.

StorUlven hade fallit.
Den vita, allesomfattande, visaste, vassaste och mest närvarande kraft som någonsin existerat hade glidit ur tiden. Nu.

Hela skogen, hela bergskedjan, hela den midvintertyngda atmosfären förnamm det. En närvaro som inte kunde beskrivas med ord flöt från denhär tiden, över gränsen till snöslöjornas guldstad, för att fylla det vackraste som fanns med sin närvaro.

Hans uppgift här var klar.

Varje varg-klan hade hans fotspår i sina hjärtan, varje andetag var fullt av stoff från hans mystik, från hans vetande . Varje nyfödd vargkull badade i vävnaden av hans lekfullhet.

Tack vare honom visste denhär världen att rättvisa, kärlek, respekt och vördnad är en och samma sak, är innebörden av ovillkorlig kärlek.

StorUlvens silverfyllda själ dansade över vinternattens stjärnklara himmel, långsamt försvinnande in i det djupblå, huvudet nyfiket högt, svansen vinkandes farväl.
Han gick.

Cecilia Götherström, 11 december 2015, till äran av Hank de Ciukci.