Swedish / Med Nisse på Krönet, 5 december

Kastanjerna var mörkbruna och smakade varmt sött. Gertrud hade tagit med en burk med hackade hasselnötter som hon rullade kastanjerna i, vilket fick dem att smaka riktigt krokant.

”Mmmmmmm”, kom det från Loke samtidigt som hans röda kinder flyttades närmare upp mot hans grågröna glittrande ögon för att ge plats för det nöjdaste leendet i hela tomte-skogen.

Tindra delade sina hasselnöts-kastanjer med de tre ekorrarna som hade hoppat upp och satt sig på hennes lilla sitt-filt.
Alla fyra såg minst lika nöjda ut som Loke.
Den ena ekorren hade en gråaktig fläck på den högra sidan av huvudet och det var tydligt att han var den äldste.

”Stormen är på väg in”, sa Nisse och vände sig mot oss från sin utkiksplats. ”Det blir dags för er att skida hem straks. Stina och jag ska skida iväg till Ragnar så att vi är där innan stormen är för stark. Han väntar oss idag.”

”Vem är Ragnar?” frågade jag.

Gertrud höll redan på att packa ihop sitt-filtar, matburkar, krus, grillspett och skedar i näver-ryggsäckarna.
”Ragnar är fjällräven. Han som vet allt det finns att veta”, sa hon. ” Han har sitt gryte längre upp, där granarna är kortare”.

Hur jag skulle kunnan passa in i ett rävgryte under full snöstorm hade jag ingen aning om med det skulle väl visa sig.
”Kul!” hörde jag mig själv säga.

Nisse gav mig tummen upp med sina gröna tumvantar.

Gertrud, Loke och Tindra gjorde sig klara att skida nerför ”Uppförsbacken” med katten Misse nu sittandes på Lokes huvud och de tre ekorrarna fastklamrade på Tindras luva. Det var en underbar syn!

”Huj!” skrek de i kör och sen försvann de nerför krönet i ett moln av rykande snö under skratt, skrik och glatt jubel.

”Du, Nisse – varför står det ingen skylt med ”Nerförsbacken” vid krönet här ?” frågade jag.

”För att vi, eller jag borde säga ni, för att ni människor inte märker när det går nerför i ordets rätta bemärkelse, när allt är lätt, när man bara glider eller rullar och skrattet kluckar. När man alltid landar mjukt i snö, mossa, hö eller någons varma famn. Att uppför är tungt och att man måste jobba hårt , det märker ni – men aldrig belöningen på krönet, utsikten åt alla håll, alla vindriktningar, upp, ner och i mitten, heller aldrig märker ni rutschbanan som leder till nästa äventyr”.

Han drog på sig skidorna, och lät topparna sticka ut över andra sidan krönet, den sidan som vette mot fjällen där borta.
”Kom, människa, vi ska rutscha!”

Cecilia Götherström, 5 december 2013